Vecka ett, dag ett
Så nervös. Anlände till Mora vid halv 12 tiden. Jag var trött, nervös, spänd och förväntansfull.
Jag vill bli frisk samtidigt som jag är så fruktansvärt rädd.
En trevlig kvinna kom och hämtade upp mig på Mora station och körde mig till kliniken. Hon var ung, glad och trevlig. Jag kommer inte ihåg riktigt vad hon sa, antagligen för att jag var så nervös.
Väl framme på kliniken får jag min nyckel till mitt rum, hon visar mig runt, berättar hur allt fungerar och ger mig två matkuponger. Hon lämnar mig på mitt rum så jag kunde packa upp och sedan äta lunch. Vi ses klockan 3 säger hon och försvinner iväg. Plötsligt står jag där själv. Jag vet varken ut eller in och känner hur klumpen i halsen bara växer...
Någon lunch blev det inte. Jag ringde till pojkvännen och kände mig liten och ynklig. Där satt jag. Ensam i en ny stad, oförmögen till att kunna gå ut och äta och med ett plötsligt eget ansvar.
Vet inte om jag har berättat det tidigare, men jag har inte tagit en enda tugga mat på 2,5 månader utan sällskap. Att gå ut och äta kändes som en omöjlighet. Jag kände mig grymt besviken på mig själv och spenderade tiden fram till klockan tre med att ligga i sängen och hata mig själv. Jag hade ju lovat mig själv en nystart så fort jag kom fram. Varför kunde jag då inte tänka på något annat än gårdagens jätteburgare med pommes? Blir så trött på mig själv.
Klockan tre var det träff med de andra som också gick grundbehandlingen på 6månader på MHE kliniken. Det var jag och två till tjejer i denna omgång, var tydligen många här denna vecka som var på uppföljning och inte grundbehandlingen.
De två andra var några år äldre än mig (skönt, trivs så mycket bättre med "lite äldre") och verkat trevliga. Hoppas vi kan stötta varandra.
Efter träffen var det dags för mitt första möte med min psykolog Dalida. Hon var mjuk, ärlig, förstående och respektfull. Allt som de på ätstörningskliniken i Halmstad saknar. Jag gillade henne genast fast hon såg lite väl smal ut...
Hon berättade om MHE, vikten av att vara ärlig och sedan berättade jag lite hur mina senaste år hade sett ut.
Innan samtalet var slut lyckades jag klämma ur mig att jag inte kan äta själv. Hon ringde något telefonsamtal och plötsligt hade hon fixat "barnvakt" åt mig, så skönt!
Kvällen bestod av en ganska ångest fri falafeltallrik med pommes och stark tomatsås, lite snack med de andra tjejerna på avdelningen och lite frukost-shoppande på ICA.
Vid elva tiden kröp jag ner i min säng i mitt alldeles egna rum. Utslagen somnade jag snabbt. Redo för en ny dag.
Min egna nyckel! Dalahästar överallt!
Mitt egna rum på MHE kliniken
Kommentarer
Trackback
