Mot Göteborg, igen...
Sitter på Swebuss på väg till Göteborg nu. Känns som det har hänt så mycket sen senast jag var där, samtidigt som det känns som jag inte gjort något alls.
Är orolig över hur maten kommer bli i helgen. Nervositeten ligger i magen och gör mig kissenödig gång på gång samtidigt som jag glömmer bort att andas i perioder. Ångesten ligger och gnager i bröstet och jag vågar inte tänka, vill inte tänka, får inte tänka.
Ska träffa min syster och syster son om ett par timmar för lunch. Ska prova den vegetariska restaurangen Govindas i Majorna. Innan dess ska jag hinna fylla på mitt västtrafik kort, köpa lite tofu på Hung fat vid Nordstan och dumpa av all min packning hos pappa. Blir lite stressigt, men det går nog. Och så måste jag garanterat kissa där någongång i mellan.
Nu ska jag uppsöka toaletten på bussen, uuh... tycker inte om sånt.
Vegan ♥
Äter MASSOR. Som tur var har jag inte direkt några cravings, småäter inte, äter inget snacks/godis eller liknande och förhoppningsvis ganska varierat och proteinrikt. Försöker äta som de på MHE-kliniken rekommenderar.
Det svåraste är att äta så ofta. Är ALDRIG hungrig, så att äta 4ggr/dag känns så onödigt... Svårt att få in alla måltider.
Sedan är det rätt ofta ganska stora mängder med mat. Men som vegan är det tydligen bara att acceptera att man behöver äta stora måltider. Är ganska van vid det, men ibland känns det lite väl extremt med protein biten (4 korvar?! ne, tack.).
Är så glad över att de accepterar att jag är vegan. Att de utgår ifrån mina förutsättningar. Att jag får fortsätta vara vegan är jätte viktigt för mig, jag brinner för veganism. Både för djuren, miljön, hälsan, andra människor osv. Att bli vegan är det bästa beslutet jag har gjort i mitt liv och det känns inte som jag någonsin kommer att fundera på att äta något som inte är veganskt. Att äta med ett förhållandevis rent samvete är underbart. Att våga och tillåta sig själv att tänka på vad det är mat äter är en underbar känsla. Jag har tappat det lite nu i min sjukdom, men jag vet hur den känslan känns. När man är nöjd över sina val, stolt över att vara annorlunda. Att vara vegan är något jag står för 100%, något jag aldrig behöver tveka på. För mig fins det inget annat alternativ.
Jag älskar att vara vegan ♥
Jag vill inte.
Tjock, ful, äcklig, dålig, konstig, fel, fet... Allt känns fan sämst idag.
Idag är en sådan dag då jag inte vill göra någoting. Ingenting är roligt och allt känns helt meningslöst.
Jag försöker rycka upp mig lite och göra något för att tiden ska gå fortare och jag ska slippa alla jobbiga tankar. Men INGET är underhållande och minuterna tickar långsamt fram. Det ända som går riktigt fort idag är tiden mellan måltiderna, på något sätt känns det som de kommer närmare och närmare varandra?
Har knappt hunnit sluta vara sådär äckligt full i magen innan det är dags ingen, känns som jag aldrig får vila och koppla av. Mat hela tiden och hela jag är uppsvälld. Min mage står åt alla håll, mina fötter och ben är uppsvällda (eller super feta?) och mitt ansikte är sådär rosigt rött och runt.
Hatar alltihop och vet inte hur länge jag orkar stå ut med det här, när tar det slut? När slutar magen krångla efter man har börjat äta ordentligt? När slutar magen vara svullen? När hinner tankarna ikapp kroppen? När slutar jag hata mig själv och allt jag gör?
Tur att MHE kliniken och Mora står och väntar runt hörnet (Ska bara överleva en helg i Göteborg först). Nästa vecka ska jag dit, och jag ser faktiskt fram emot det. Visst känns det läskigt och jobbigt, men jag behöver stöd, pepp och någon som kan berätta för mig vad jag ska göra för att komma vidare. Känns som jag står och trampar på samma ställe, men om jag tänker på det så gör jag STORA framsteg matmässigt varje dag. Utmanar mig nästa hela tiden och mat-biten går bra. Men allt annat känns dåligt... Hjälp?
Min psykoterapeut på MHE är bäst. Tycker jätte mycket om henne. Hon känns så ärlig, trygg och kunnig. Jag vill bara att hon ska hålla om mig, berätta för mig att allt kommer att ordna sig och leda mina tankar in på rätt banor. Hoppas vi gör många framsteg nästa vecka.
Men samtidigt är jag självklart livrädd, tänk om hon säger att jag måste börja med mellanmål?! Eller att jag inte behöver börja med mellanmål?
Måste äta mellanmål = mer mat, mer ont i magen, mer ångest, mer illamående
Behöver inte äta mellanmål = för tjock för att behöva gå upp i vikt
Känns som jag har gått upp minst 10kilo på en månad, att jag är tillbaka på min "normalvikt". Fattar ingenting. Jag äter som en jävla häst, så att jag skulle gå upp så mycket i vikt förvånar mig inte. Men när man läser om viktuppgång (typ ÖVERALLT) så står det att det inte kommer att ske så fort. Jag är inte redo för normalvikt än.
Jag har varit dålig på att uppdatera bloggen den senaste veckan, får ta och skärpa till mig. Vill kunna gå tillbaka och se mina framsteg. Kanske det kan få mig till att orka kämpa till mållinjen - en frisk kropp och ett friskt psyke.
Thinspo?
Sitter och tittar på bilder på mig själv ifrån i sommras. Saknar kroppen SÅ JÄVLA MYCKET. Jag kommer aldrig kunna bli sådär smal och vacker som man ser tjejer på bilder vara...
Men jag kan ha en kropp som är betydligt vackrare än den jag har nu. Mitt BMI är cirka 14.8 på bilderna nedanför.
Men jag kan ha en kropp som är betydligt vackrare än den jag har nu. Mitt BMI är cirka 14.8 på bilderna nedanför.
Har ingen aning om man vad jag väger nu, men hela januari och halva februari låg jag på BMI 17 typ (sista veckorna i februari låg jag snarare på BMI 16 innan jag åkte till MHE kliniken i Mora, sedan dess har jag inte vägt mig). Vill vara smal och vacker, men vill samtidigt inte tillbaka dit.
Negativt med BMI under 15 (personligt!)
(För att jag inte ska få för mig något dumt...)
- Man fryser HELA tiden
- Man kan inte ligga bekvämt (knäna skaver mot varandra)
- Man kan inte sitta bekvämt (inget fett på rumpan)
- Det finns INGA short på vuxenavdelningen som passar
- Man ser ofta sjuk ut i thaighta/lite kläder
- Folk stirrar för att man ser sjuk ut
- Det finns INGA normala tankar i huvudet
- ALLT kretsar kring mat, vikt, kalorier, kropp och träning
- Äter man normalt en dag så går man upp i vikt
- INGA bröst
- Inga andra kroppsliga funktioner fungerar (kissa, bajsa, mens, svett)
- Kroppen är stressad och man kan inte slappna av
- Man vaknar sjukt tidigt varje morgon, pigg, för att kroppen behöver näring
- Man spänner kroppen så mycket att man tillslut gråter när man kan slapna av
- Ingen mat är tillåten mat
- Alla bikinis är för stora
- Det gör fruktansvärt ont att ramla, stöta emot något eller liknande
- Folk blir oroliga för än
- Låg puls och lågt blodtryck (svartnar när man ställer sig upp osv)
- Hjärtat slår snabbt, hårt, dubbelt, inte alls (oregelbundet helt enkelt!)
- Om man skulle bli sjuk och inte kunna äta på några dagar, så är det ganska troligt att kroppen lägger av
- Allt skaver, överallt
- Håret ramlar av
- Hyn blir torr
- Man kan inte koncentrera sig
- Man är ALLTID rastlös
- Osv osv osv
Fyll mig med mjuka melodier och hårda ord
Har lyssnat på så konstigt musik den senaste tiden. I vanliga fall är det hård hårdrock som gäller, helst black metal eller death metal men lyssnar en del på synth, industrirock osv också. Men de senaste månaderna har musiken var mycket mjukare, fylld med vassa ord som berör.
Jag ljuger om allt
Jag kastar mina tankar ingenstans och överallt
Vi va aldrig överens
Du vill veta vad jag känner, men ingenting känns
Jag kastar mina tankar ingenstans och överallt
Vi va aldrig överens
Du vill veta vad jag känner, men ingenting känns
Mardrömmar - Mellisa Horn
Feet don't fail me now
Take me to the finish line
All my heart, it breaks every step that I take
But I'm hoping that the gates,
They'll tell me that you're mine
Walking through the city streets
Is it by mistake or design?
I feel so alone on a Friday night
Can you make it feel like home, if I tell you you're mine
It's like I told you honey
Take me to the finish line
All my heart, it breaks every step that I take
But I'm hoping that the gates,
They'll tell me that you're mine
Walking through the city streets
Is it by mistake or design?
I feel so alone on a Friday night
Can you make it feel like home, if I tell you you're mine
It's like I told you honey
(...)
Don't make me sad, don't make me cry
Sometimes love is not enough and the road gets tough
I don't know why
Keep making me laugh,
Let's go get high
The road is long, we carry on
Try to have fun in the meantime
Sometimes love is not enough and the road gets tough
I don't know why
Keep making me laugh,
Let's go get high
The road is long, we carry on
Try to have fun in the meantime
Born to die - Lana Del Rey
Men bäst är The Ark - Tell me this night is over
Why should it be so bad to be bad,
When it´s so hard to be anything at all?
When it´s so hard to be anything at all?
(...)
Maybe you all would consider it a joke
If I say that I hate myself
But now and then
When I look into the mirror
All I see is a big mistake
(And wouldn´t you)
Well, I just wanna be fun
Just wanna be the one
Who makes you smile
I just wanna believe
That I could be something to someone
- Am I the only one around here,
Who´s not gonna live my life in fear?
Undvika verkligheten
Fick igår reda på att min söta syster undanhållit att hon och hennes pojkvän har haft stoooora problem i sitt förhållande, för att jag inte skulle bli ledsen.
Min syster är finast! Men att inte berätta sånt för att jag redan mår dåligt och inte -skulle må sämre, är ledsamt.
Vi, vi låser in oss i ensamma i en kropp vi inte vill veta något av och till och med våra närmsta vågar inte närma sig oss. Ensama sitter vi där, utanför livet. Kollar på när livet utspelar sig, utan förmågan att delta.
Känner mig så fast, fast i en kropp som aldrig kan bli perfekt. Fast med sjuka tankat snurrandes i skallen 24/7, utan någon att kunna prata med dem om...
Min syster och hennes pojkvän har bestämt sig för att gå skilda vägar (som hon så fint uttryckte det).
Min syster och hennes pojkvän har bestämt sig för att gå skilda vägar (som hon så fint uttryckte det).
Hatar mig själv för att jag inte har funnits där när hon behövt mig och hatar mig själv ännu mer för att jag inte kan finnas där för henne nu när hon berättat. Men hur ska jag lyckas hjälpa henne när jag själv inte klarar av att leva i verkligheten?
Mot götet
Sitter på bussen på väg till Göteborg nu.
Är lite sådär jobbigt orolig och nervös inför allt nu. Mycket som är på G. Jag har kämpat länge för att få någon vård, och nu när det bara är några dagar kvar börjar jag tveka.
Är jag tillräckligt sjuk för att få behandling? Vill jag verkligen bli frisk? Kommer de andra tycka jag är tjock? Kommer läkarna tycka jag är för tjock för att få hjälp? Allt jag vill är ju att bli smal och lycklig...
Innan behandlingen startar på måndag så har jag en hel lååååång helg i Göteborg. Har ångest som fan. Allt gick så bra med maten när jag var i Göteborg sist.
Jag var med någon i min familj varje dag och åt ordentligt. Spelade ingen roll vad jag åt de tre gångerna jag åt. Kunde smälla i mig en hel pizza och inte gå upp ett gram i vikt... Det var så skönt att min kropp hade hittat en "trivselvikt" när jag åt 3gånger/dagen.
Men sedan sket sig allt när jag åkte ifrån Göteborg... Jag skulle börja laga maten själv och pojkvännen hade inte lika stor koll på mig som min familj hade. Två veckor = -4kg och otroligt mycket mer ångest över mat. Har dock varit underbart att inte behöva känna mig så svullen hela tiden.
Hur som, nu är jag på väg till min familj som självklart tror att jag äter lika mycket som jag gjorde för några veckor sedan... Vet inte hur jag ska komma undan.
Vill börja ordentligt på måndag med att bli frisk. På något sätt önskar jag att jag kunde lura allihopa och bara ligga hemma o kolla på film, gå långa promenader och njuta av en tom mage. Liksom bara en sista gång. En sista gång med kickarna av svält... Men det blir inget med det inte! :/
Möter mamma och syster om ett par timmar och då är det lunch på restaurang som gäller. Jag som bestämt ställe, men ah... Var hittar man ett lunchställe där portionerna inte innehåller över 300kcal? Tror knappt det finns och att lämna mat på tallriken gör jag inte.
Att slänga mat ger mig ångest och om jag inte åt upp skulle jag säkert göra mamma orolig.
Det värsta jag vet är när min mamma är orolig för mig. Min fina mamma borde få slippa mig, men ändå hänger jag som en börda på henne. Kul att se sin dotter hålla på och svälta ihjäl och inte kunna göra något. Jag vill bli frisk för min familjs skull, för att de ska slippa oroa sig. Men att vilja bli frisk för min egna skull, så långt har jag inte kommit än (jag är ju ändå inte värd någonting?).
Låååångt inlägg. Skriver säkert lite mer hur det gått idag och avslöjar snart lite mer om behandlingen jag påbörjar snart!
Alla ♥ dag
Fin dag. Det här ska vara en fin dag då man uppskattar den eller de som står en närmast lite extra. För mig har veckan innan bestått av ångest, oro, förvirring och stress. Jag har lagt massor av tid och energi över att stressa inför denna dagen. Inte för att den behöver vara perfekt, det har jag redan insett att den inte kommer blir. Men för att pojkvännen och jag ska ut och äta middag tillsammans idag. Vi har valt ett indisktställe som har mycket vegetarisk mat och helt okej priser. Önska mig lycka till!
(Tänker på er alla som inte har någon att fira denna dag med...Tänk på att dagen inte behöver handla om ett par, utan att föräldrar, syskon, vänner, husdjur osv också borde få lite uppskattning ♥)
Sömn, tack.
Tog mina sömntabletter några timmar försent igår (och de verkar efter 2h och gör mig trött i typ 10h efter det). Jag hade räknat med en sovmorgon minst till 10 idag....
Vid 5snåret vaknar jag upp, orolig i kroppen och kan knappt ligga still. Går upp och knaprar i mig ytterligare lite mediciner, dessa mot ångest och oro. Tillbaka till sängen...
Klarvaken fram till 08.00, då det är dags för frukost. Och ingen powernap efter frukosten heller... Kommer vara en trött flicka idag.
I wanna start living my life
Why should it be so bad to be bad,
When it´s so hard to be anything at all?
You get so silly when you´re lonely,
And you think that you´re the only
Maybe you all would consider it a joke
If I say that I hate myself
But now and then
When I look into the mirror
All I see is a big mistake
(And wouldn´t you)
Well, I just wanna be fun
Just wanna be the one
Who makes you smile
I just wanna believe
That I could be something to someone
Delar ur The Ark - Tell me this night is over
Mot frihet!
Kampen började för länge sedan. Kampen om perfektion. Jag skulle vara bäst på allt, duga i allas ögon och klara av allt. Och helst skulle jag göra allt detta på egen hand, för om man bad om hjälp var man svag. Jag är en typisk anorektiker, om det nu finns en sådan. Varför just jag insjuknade i anorexi vet jag inte. Men någonstans påvägen tappade jag bort mig själv och hela mitt liv rasade. Jag hade kontroll, jag hade kontroll, jag hade kontroll och plötsligt var jag under ytan. Jag hade lurat alla runt omkring mig och inte minst mig själv.
Jag bad om hjälp, men väntetiden var lång och komplikationerna svåra. Jag lyckades vända på skiten med hjälp av stöd från min familj. Livet såg ljusare ut och mitt fokus låg inte längre på mat, kropp och träning (och all ångest som hör till).
Sedan var det tillbaka till vardagen. Skolan sattes igång, kraven ökade, stressen höjdes och vardagen kom krypande i takt med alla tankarna. Plötsligt var jag på botten igen. Utredning, diagnoser, medciner, tvångsvård, sjukskrivning...
Eftersom jag på såpass kort tid (allt detta skedde under ca ett år) lyckats nå botten flera gånger har jag knappt hunnit tänka före, under eller efter. Men en sak har jag lärt mig. Det gör mig både trygg, rädd, ledsen och glad. Jag är sjuk, jag klarar mig inte själv, jag behöver hjälp och sist men inte minst- att vara en slav under anorexin kommer aldrig göra mig lycklig.
Det spelar ingen roll hur mycket jag lyder anorexin, hur lite jag äter och hur låg vikt jag lyckas uppnå, har man anorexia blir man aldrig smal och lycklig. Jag lovar, jag har provat! Jag dör innan jag når mitt mål(att bli tunn som luft...).
Jag har lagt ett år av mitt liv på denna JÄVLA sjukdom. Nu är det nog. Jag har nått botten och blev aldrig nöjd. Nu ska jag bli FRI. Att ta sig hit gick snabbt, men att ta sig ur detta lär ta tid. Mot friskheten och tillslut till friheten.
Jag hoppas att denna blogg både kan en inblick i hur det är att ha en ätstörning, alla tankar som snurrar och alla dumheter man hittar på, samtidigt som du som har en ätstörning kanske kan hitta inspiraton i mina framsteg.
Mitt mål är inte att trigga någon men finner du det jag skriver stötande, skriv gärna en kommentar och sluta sedan att följa bloggen. Detta är mitt liv, min dagbok, mina tankar och mina framsteg.
