Sitter på bussen på väg till Göteborg nu. 

 

Är lite sådär jobbigt orolig och nervös inför allt nu. Mycket som är på G. Jag har kämpat länge för att få någon vård, och nu när det bara är några dagar kvar börjar jag tveka.

Är jag tillräckligt sjuk för att få behandling? Vill jag verkligen bli frisk? Kommer de andra tycka jag är tjock? Kommer läkarna tycka jag är för tjock för att få hjälp? Allt jag vill är ju att bli smal och lycklig...

 

Innan behandlingen startar på måndag så har jag en hel lååååång helg i Göteborg. Har ångest som fan. Allt gick så bra med maten när jag var i Göteborg sist.

Jag var med någon i min familj varje dag och åt ordentligt. Spelade ingen roll vad jag åt de tre gångerna jag åt. Kunde smälla i mig en hel pizza och inte gå upp ett gram i vikt... Det var så skönt att min kropp hade hittat en "trivselvikt" när jag åt 3gånger/dagen. 

Men sedan sket sig allt när jag åkte ifrån Göteborg... Jag skulle börja laga maten själv och pojkvännen hade inte lika stor koll på mig som min familj hade. Två veckor = -4kg och otroligt mycket mer ångest över mat. Har dock varit underbart att inte behöva känna mig så svullen hela tiden. 

 

Hur som, nu är jag på väg till min familj som självklart tror att jag äter lika mycket som jag gjorde för några veckor sedan... Vet inte hur jag ska komma undan.

 

Vill börja ordentligt på måndag med att bli frisk. På något sätt önskar jag att jag kunde lura allihopa och bara ligga hemma o kolla på film, gå långa promenader och njuta av en tom mage. Liksom bara en sista gång. En sista gång med kickarna av svält... Men det blir inget med det inte! :/

 

Möter mamma och syster om ett par timmar och då är det lunch på restaurang som gäller. Jag som bestämt ställe, men ah... Var hittar man ett lunchställe där portionerna inte innehåller över 300kcal? Tror knappt det finns och att lämna mat på tallriken gör jag inte.

Att slänga mat ger mig ångest och om jag inte åt upp skulle jag säkert göra mamma orolig. 

 

Det värsta jag vet är när min mamma är orolig för mig. Min fina mamma borde få slippa mig, men ändå hänger jag som en börda på henne. Kul att se sin dotter hålla på och svälta ihjäl och inte kunna göra något. Jag vill bli frisk för min familjs skull, för att de ska slippa oroa sig. Men att vilja bli frisk för min egna skull, så långt har jag inte kommit än (jag är ju ändå inte värd någonting?). 

 

Låååångt inlägg. Skriver säkert lite mer hur det gått idag och avslöjar snart lite mer om behandlingen jag påbörjar snart!