Kampen började för länge sedan. Kampen om perfektion. Jag skulle vara bäst på allt, duga i allas ögon och klara av allt. Och helst skulle jag göra allt detta på egen hand, för om man bad om hjälp var man svag. Jag är en typisk anorektiker, om det nu finns en sådan. Varför just jag insjuknade i anorexi vet jag inte. Men någonstans påvägen tappade jag bort mig själv och hela mitt liv rasade. Jag hade kontroll, jag hade kontroll, jag hade kontroll och plötsligt var jag under ytan. Jag hade lurat alla runt omkring mig och inte minst mig själv. 

 

Jag bad om hjälp, men väntetiden var lång och komplikationerna svåra. Jag lyckades vända på skiten med hjälp av stöd från min familj. Livet såg ljusare ut och mitt fokus låg inte längre på mat, kropp och träning (och all ångest som hör till).

Sedan var det tillbaka till vardagen. Skolan sattes igång, kraven ökade, stressen höjdes och vardagen kom krypande i takt med alla tankarna. Plötsligt var jag på botten igen. Utredning, diagnoser, medciner, tvångsvård, sjukskrivning...

Eftersom jag på såpass kort tid (allt detta skedde under ca ett år) lyckats nå botten flera gånger har jag knappt hunnit tänka före, under eller efter. Men en sak har jag lärt mig. Det gör mig både trygg, rädd, ledsen och glad. Jag är sjuk, jag klarar mig inte själv, jag behöver hjälp och sist men inte minst- att vara en slav under anorexin kommer aldrig göra mig lycklig.

Det spelar ingen roll hur mycket jag lyder anorexin, hur lite jag äter och hur låg vikt jag lyckas uppnå, har man anorexia blir man aldrig smal och lycklig. Jag lovar, jag har provat! Jag dör innan jag når mitt mål(att bli tunn som luft...). 

 

Jag har lagt ett år av mitt liv på denna JÄVLA sjukdom. Nu är det nog. Jag har nått botten och blev aldrig nöjd. Nu ska jag bli FRI. Att ta sig hit gick snabbt, men att ta sig ur detta lär ta tid. Mot friskheten och tillslut till friheten. 

 

Jag hoppas att denna blogg både kan en inblick i hur det är att ha en ätstörning, alla tankar som snurrar och alla dumheter man hittar på, samtidigt som du som har en ätstörning kanske kan hitta inspiraton i mina framsteg.

 

Mitt mål är inte att trigga någon men finner du det jag skriver stötande, skriv gärna en kommentar och sluta sedan att följa bloggen. Detta är mitt liv, min dagbok, mina tankar och mina framsteg.