Undvika verkligheten
Fick igår reda på att min söta syster undanhållit att hon och hennes pojkvän har haft stoooora problem i sitt förhållande, för att jag inte skulle bli ledsen.
Min syster är finast! Men att inte berätta sånt för att jag redan mår dåligt och inte -skulle må sämre, är ledsamt.
Vi, vi låser in oss i ensamma i en kropp vi inte vill veta något av och till och med våra närmsta vågar inte närma sig oss. Ensama sitter vi där, utanför livet. Kollar på när livet utspelar sig, utan förmågan att delta.
Känner mig så fast, fast i en kropp som aldrig kan bli perfekt. Fast med sjuka tankat snurrandes i skallen 24/7, utan någon att kunna prata med dem om...
Min syster och hennes pojkvän har bestämt sig för att gå skilda vägar (som hon så fint uttryckte det).
Min syster och hennes pojkvän har bestämt sig för att gå skilda vägar (som hon så fint uttryckte det).
Hatar mig själv för att jag inte har funnits där när hon behövt mig och hatar mig själv ännu mer för att jag inte kan finnas där för henne nu när hon berättat. Men hur ska jag lyckas hjälpa henne när jag själv inte klarar av att leva i verkligheten?
Kommentarer
Trackback
